Limhamn är en tidigare stadsdel i Malmö, numera ingående i stadsdelen Limhamn-Bunkeflo.
Limhamn uppstod som fiskeläge och industriort och nämns första gången redan 1522. 1886 blev Limhamn municipalsamhälle inom Hyllie kommun, Oxie härad, dåvarande Malmöhus län. År 1889 tillkom Malmö-Limhamns järnväg (MLJ, i folkmun kallad "Sillabanan"), och samma år startade Skånska Cement AB en fabrik i Limhamn, vilken kom att utvecklas mycket snabbt under ledning av R.F. Berg, även kallad "Limhamnskungen". En stadsplan som lades ut för Limhamn 1888 stadgade att kvarteren skulle byggas efter ett rutnätsmönster enligt samtida stadsplaneringsmodell, men att större delen av husen skulle vara gatuhus istället för hyreskaserner. R.F. Berg var under denna tid mycket drivande personlighet inom egnahemsrörelsen som började växa fram vid denna tid, och syftet var att varje fiskare eller arbetare skulle kunna äga sin egen bostad.
Från år 1901 omfattade municipalsamhället även en del av Fosie kommun. År 1906 ombildades municipalsamhället och hela Hyllie kommun till Limhamns köping, vilken 1915 inkorporerades av Malmö stad. Samma år färdigställdes Malmö stads spårvägars linje 4 till Limhamn och Sibbarp, varvid den tidigare mycket lönsamma persontrafiken på MLJ nedlades.
Stadsdelen fortsatte att byggas ut mot söder och mot Malmö. Längs med kusten vid Ribersborgsstranden uppstod kvarter av patriciervillor som beboddes av Malmös förmögna borgare. Uppkomsten av spårvägslinje in mot staden Malmö gagnade även villabebyggelse längs med Erikslustvägen och Linnégatan och gjorde att Limhamn och Malmö till sist hade vuxit samman helt i mitten av 1900-talet. Samtidigt fortgick utbyggnaden av industrierna vid kusten, Kalkbrottet utvidgades successivt liksom cementtillverkningen och ett industriområde som etablerades på utfyllnadsmark mot havet. Under världskrigen pågick omfattande militärproduktion på Ön och på fastlandet, bland annat tillverkades en tid militärflygplan på Ön.
Efterkrigstiden betydde fortsatt expansion, både för industrierna i området och för bostadsbebyggelsen. Trots att Linnégatan och några av tvärgatorna till denna gata försågs med mer stadsmässigt liknande flerbostadshus, fortsatte den mesta bostadsbyggnationen att vara villor och egnahem.
År 1973 upphörde spårvägstrafiken och ersattes med bussar. Mellan kalkbrottet och cementfabriken fanns en järnväg som delade av samhället i två delar. Järnvägen finns fortfarande kvar, men trafikeras inte sedan kalkbrottet stängdes 1994. En färjelinje till Dragör fanns mellan 1960 - 1999 och var en av de mest trafikerade färjelinjerna mellan Sverige och utlandet.
Närheten till havet och den stora förekomsten av villor och egnahem har gjort att Limhamn inte längre domineras av fiskare och industriarbetare som förr i tiden. Trots att cementtillverkningen och kalkbrottsbrytningen som en gång utgjorde grunden för Limhamns expansion numera är nedlagd, har stadsdelen fortsatt att utvecklats och blivit ett av Malmös rikaste och socialt mest välmående områden.
En egenhet med Limhamn är att området ofta av lokalbefolkning och även personer bosatta i Skåne benämns med prepositionen "på", i både tal och skrift, istället för det utanför Skåne vanligare "i".
Befolkning
Befolkningen i stadsdelen Limhamn-Bunkeflo uppgår till 31000. Det som en gång räknades som Limhamn, då Limhamn var en Köping är till ytan mycket mindre. De som bott länge på Limhamn upplever inte att vissa delar av Rosenvång tillhör Limhamn. Begreppen ändras som sagt efter tidens gång.
Disponibel medelinkomst, enligt malmo.se, uppgick till 290200 kr för år 2001, vilket är högst i Malmö.
Malmö är nationellt känt för att vara segregerat, segregationen märks även i Limhamn. Endast 9% av Limhamnsborna är födda utomlands. Den lägsta siffran bland stadsdelar, enligt SCB.
Andelen förvärvarbetande var för år 2001 78,3%, enligt malmo.se vilket var den högsta siffran i Malmö. Dock uppgår antalet arbetstillfällen i Limhamn endast till 8 634.